I samma stund som man kissar på stickan och ser plusset framträda så kommer förutom den enorma känslan av glädje också den efterhängsna oron. Oron för vad man ätit och druckit och för många även oron för vad man inte ätit och druckit men borde. Det kan vara en oro för framtiden med ekonomi, boende, förhållande och arbete.
En del oroar sig för att deras mage är för stor, andra över att den är för liten. De första 12 veckorna är ofta den starkaste oron att något ska gå fel och det blir ett missfall. Sen oroar man sig för ultraljudet, kommer allt att se okej ut där inne. O ev smärtor i mage, ligament o leder, är de normala eller är något fel med min bebis. När man känt de första sparkarna oroar man sig de dagar man inte känner något och ju närmare graviditetens slut man kommer så kommer ofta oron över förlossningen, egna komplikationer och om barnet är friskt samt ev förlossningskomplikationer. Om man har barn sedan förut kan man oroa sig över att räcka till för alla sina barn, ev syskonsvartsjuka och hur man ska få vardagen att gå ihop.
Har införskaffat en bok som heter gravid där man vecka för vecka ska svara på lite frågor om graviditeten och där finns varje vecka två rader för just frågan det här oroar jag mig för. Det måste ju betyda att det är tänkt att man ska oroa sig under graviditeten?
Jag minns att när vi fått Oliver så frågade jag mig själv varför jag varit så orolig under graviditeten, det var ju nu den riktiga oron började. Så länge han låg skyddad i min mage så fanns inte så mycket jag kunde göra för att förhindra och påverka det som skedde men nu hade jag ansvar för en liten nyfödd människas välbefinnande och samtidigt en känsla av "hur ska jag klara av detta jätteansvar".
Vi människor är alla olika, olika oroliga av oss och jag tror att mycket av det beror på arv och miljö. En blandning av personlighet och erfarenheter vi gjort på vägen. Oron har ett syfte, den är till för att undvika fara och skadliga saker men den blir skadlig i sig själv när den går till överdrift. Den kloka barnspsykologen Malin Alfven har skrivit en bok om Oron som gör oss till bättre föräldrar och jag tror att det ligger mycket i just de orden men man måste nog också ifrågasätta sin oro, är det rimligt att kolla om bebisen andas 50 gånger under en natt...
Jag är en ganska orolig person i grunden, mycket är inlärt på vägen utifrån var jag kommer ifrån o erfarenheter i livet men jag jobbar på det. Jobbar på att ifrågasätta mig själv o mina reaktioner. I samband med att jag konstaterade att jag lagt för mycket energi på oroa mig under graviditeten med Oliver så bestämde jag mig för att inte vara lika orolig under en ev kommande graviditet. Efter två graviditeter som slutat med missfall har det inte varit helt lätt men efter att allt såg bra ut på ultraljudet i v 18 så tycker jag själv att jag lyckas rätt bra med att njuta av graviditeten istället för att fokusera på allt som går fel och allt som gör ont. För jag är helt övertygad om att både jag o bebisen där inne mår mycket bättre av det än att jag ska oroa mig för alla kommentarer om att min mage är så liten eller om alla smärtor o konstiga symptom är något konstigt. Jag kan inget annat göra än att ta hand om mig själv på bästa sätt. O när det gäller magen så är det ju måttet hos barnmorskan som avgör vad som är normalt inte hur stor jag eller andra uppfattar min mage för det är det ju andra faktorer som avgör.
Men jag vet att snart, när den lilla krabaten i min mage kommer ut till oss så kommer jag att få kämpa med att lyckas hålla denna oro på rätt nivå. Jag kommer att kolla innan jag ska sova så att han eller hon andas som han/hon ska, jag kommer att vara orolig över att han/hon ska smittas av RS-virus, svininfluensa eller andra hemskheter som snurrar runt i dessa månader. Men jag hoppas lyckas hålla denna oro just på den nivå där den gör mig till en bättre förälder och inte så att all energi går åt till att oroa sig. Påminn mig gärna ifall ni ser symptomen :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar