När Oliver var bebis så hade han kolik. I fyra och en halv månad kämpade vi på, han och två slutkörda föräldrar. Vi bar och bar och rullade vagnen inne runt, runt fram till halv tre på natten. Varje varv fick jag en snabb titt på någon dålig tv serie som var det enda som visades på tv den tiden på dygnet. Jag minns än idag känslan när någon sa orden; "små barn små bekymmer. Vänta bara till han blir större..." Jag minns att jag tänkte att de måste ha fel. Det kan inte bli jobbigare än så här. Under en period vågade jag inte gå ut med honom av rädsla för alla som skulle titta på oss och fundera varför jag inte gjorde något åt att han skrek.
Det har nu snart gått sex år. När jag tänker tillbaka så har resan hit varit fylld av massor av underbara ögonblick men självklart även jobbiga perioder som till exempel intensiva trotsperioder, en period med lite problem på dagis, vaknätter på grund av sjukdomar med mera. Men inget så här i efterhand upplever jag lika intensivt slitsamt som perioden med kolik, tröttheten och maktlösheten dygnet runt under de månaderna.
Istället för orden små barn - små bekymmer tycker jag att varje ålder erbjuder sina mödor att kämpa med och varje ålder bjuder på sina magiska ögonblick. O förhoppningsvis är det de magiska ögonblicken vi minns när vi sitter på ålderdomshemmet och summerar våra liv på ålderns höst :)
(jag lever för övrigt i tron att man inte kan få två kolikbarn. Men å andra sidan, jag kan komma på många saker som är värre än att bebisen i min mage skulle få kolik om jag nu råkar ha fel :))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar