I måndags var sista styrketränngspasset på gymmet med stormagen, bestämde mig att det var dags ta paus från tränandet när man inte kan plocka upp duschcremen från golvet själv längre :)
Imorgon är det dags för vad jag skulle gissa är sista barnmorskebesöket ifall det inte dyker upp några komplikationer sista dagarna.
Det innebär att en resa på ett år börjar lida mot sitt slut. Ett år med ett plus på stickan, lycka, en blödning - smärta, ett missfall. Sorg o förtvivlan. En väntan på att kroppen skulle göra sitt med att rensa och vara redo igen. Första nya mensen, ett nytt försök och ett nytt plus på stickan. Lycka, oro, illamående, trötthet, lite kräkningar, tidigt ultraljud i v 7 med en liten liten plutt där allt såg okej ut, ännu mera lycka o hopp, fortsatt illamående, värk i magen, fortsatt trötthet och en mage svår att dölja. Semester, inskrivning MVC och en glad nyhet släpps till vänner, släkt o en överlycklig storebror. Nupp/kub test med extra ultraljud på specialistmödravård i Umeå, första kortet på miraklet i magen. Allt ser bra ut vilket följs av lättnad, minskad oro och lycka. Fortsatt trötthet och fortsatt illamående o fortsatt växande mage. Första sparkarna känns, först bara inne i magen men sen så att storebror o pappa får känna. Spännande för storebror. Omstart efter semester, "riktiga" ultraljudet som visar på att allt ser bra ut och vi vill inte veta kön men gissar på en pojke.
Halvvägs på väg. Tätare kontroller hos barnmorskan, alla värden ser bra ut. Illamåendet släpper och tröttheten likaså. Känner mig piggare än på länge samtidigt som jag börjar få foglossning. Sparkar, boxas o slås kullerbyttor inne i magen. Inventerar källaren för att få veta vad som finns kvar från storebror och vad som måste köpas. Påbörjar inköp. Magen växer o det börjar trycka ordentligt neråt, känns som jag håller på att föda i v 28. Läkarkontroll och order om att dra ner på tempot. Lyder läkaren, fortsatt tryck men i mindre omfattning och mycket sammandragningar. Dags ansöka om föräldraledighet och allt börjar bli verkligt. Fortsatta smärtor i mage o fogar, fortsatta sammandragningar och svårt sova på natten men ändå underbart med den mysiga magen och personligheten där inne. Fortsatta bra värden på kontrollerna hos barnmorskan, julledighet o uteaktiviteter med trånga täckbyxor.
Nytt år, omstart på jobb efter ledighet men bara några dagars arbete innan det är dags för semester följt av föräldraledighet. Storebror börjar känna att snart kommer bebisen och uttrycker längtan och kärlek i massor. Vaggar när jag går men trotsar smärtor och ser till att få promenader varje dag. Ny läkarkontroll, bebisen fortfarande kvar där inne och vi får tid för planerat kejsarsnitt. Spännande och nu börjar jag våga tro på att det ska gå vägen denna gång. Känsla av att magen länge varit för stor för att rymmas i min kropp men den vägrar förstå det och fortsätter växa. Börjar samla vätska och dubbelhakorna ökar för varje dag. Glädjs över att vi inte har fler speglar hemma. Bristen på sömn, sammandragningarna och smärtorna börjar ta ut sin rätt och jag är slut. Packar ihop jobbsaker i en kartong och lämnar lite vemodig jobbet för enligt planen vara ledig till februari 2012. Börjar sova 2 timmar i sträck istället för att vakna varje halvtimme. Underbart. Ökade sammandragningar och ökat tryck neråt. Liten blödning i v 37, kontakt med förlossningen och order om att packa BB väska och komma in. Falskt alarm men vi fick i alla fall en glimt av vad som finns där inne på det ultraljud som gjordes. Letade en snopp men visade sig vara en navelsträng så fortfarande ovisst om det är en pojke eller flicka som kullrar runt där inne. Hemma igen med en sambo som har ständig beredskap eftersom det känns som att det när som helst kan vara dags. Halva BB väskan packad, alla inköp gjorda och bara enkla förberedelser kvar att göra och jag kan konstatera att det blir en februaribebis. Trött, ont, less men fylld av förväntan, lite oro, och mycket nyfikenhet på vad som väntar.
Idag är det 16 dagar kvar till beräknat födelsedatum. Vi har fått en tid för planerat kejsarsnitt som är några dagar tidigare, inte många men vi är i alla fall priviligerade nog att veta att det är max X antal dagar kvar med dessa smärtor. Allt det praktiska är förberett, mentalt är jag förberedd och nu väntar vi bara på att det ska starta och den bebis som vi alla tre väntat på så länge ska komma ut till oss.
Min tanke är att detta ska vara sista inlägget på denna blogg och planen att jag ska starta den nya i dagarna och kommer då maila adressen till er som uttryckt önskemål om det. Den kommer inte att vara lås eftersom jag själv tycker det är rätt jobbigt att besöka låste bloggar.
Håll gärna en tumme eller två för att allt kommer att gå bra för oss när det nu än blir...
Många kramar till er och tack för att ni orkat följa min blogg!
onsdag 2 februari 2011
Lite gnällande
Jag vet att jag lovat mig själv att njuta och inte gnälla men nu börjar jag vara otroligt less på att ha konstant ont. Jag har haft mer eller mindre ont hela graviditeten men konstigt vore det väl annars, om det inte skulle kännas att man har ett litet knyte som växer o utvecklas i kroppen. Men de sista veckorna har varit en jobbig kamp och jag känner hur orken o tålamodet börjar tryta samtidigt som smärtorna ökar hela tiden och det känns som det är dags att föda när som helst. Andra graviditeten har verkligen varit mycket jobbigare men så verkar det vara för alla. Träffade en tjej som bor i närheten tre veckor innan hon var beräknad som också hade väldigt ont och hon sa att om hon inte hade fått innan hon skulle på MVC på måndagen så skulle hon inte gå därifrån förrän de stuckit hål på hennes hinnor och startat förlossningen. Då tyckte jag det lät jättetokigt men idag kan jag verkligen förstå henne och känna likadant. Oron för förlossningen är mindre än längtan att få bli av med smärtorna och hålla bebisen nära och det kanske precis är just därför jag har så ont. Naturens sätt att vi verkligen ska vilja att bebisarna kommer ut till oss :)
måndag 31 januari 2011
Den ständiga oron
I samma stund som man kissar på stickan och ser plusset framträda så kommer förutom den enorma känslan av glädje också den efterhängsna oron. Oron för vad man ätit och druckit och för många även oron för vad man inte ätit och druckit men borde. Det kan vara en oro för framtiden med ekonomi, boende, förhållande och arbete.
En del oroar sig för att deras mage är för stor, andra över att den är för liten. De första 12 veckorna är ofta den starkaste oron att något ska gå fel och det blir ett missfall. Sen oroar man sig för ultraljudet, kommer allt att se okej ut där inne. O ev smärtor i mage, ligament o leder, är de normala eller är något fel med min bebis. När man känt de första sparkarna oroar man sig de dagar man inte känner något och ju närmare graviditetens slut man kommer så kommer ofta oron över förlossningen, egna komplikationer och om barnet är friskt samt ev förlossningskomplikationer. Om man har barn sedan förut kan man oroa sig över att räcka till för alla sina barn, ev syskonsvartsjuka och hur man ska få vardagen att gå ihop.
Har införskaffat en bok som heter gravid där man vecka för vecka ska svara på lite frågor om graviditeten och där finns varje vecka två rader för just frågan det här oroar jag mig för. Det måste ju betyda att det är tänkt att man ska oroa sig under graviditeten?
Jag minns att när vi fått Oliver så frågade jag mig själv varför jag varit så orolig under graviditeten, det var ju nu den riktiga oron började. Så länge han låg skyddad i min mage så fanns inte så mycket jag kunde göra för att förhindra och påverka det som skedde men nu hade jag ansvar för en liten nyfödd människas välbefinnande och samtidigt en känsla av "hur ska jag klara av detta jätteansvar".
Vi människor är alla olika, olika oroliga av oss och jag tror att mycket av det beror på arv och miljö. En blandning av personlighet och erfarenheter vi gjort på vägen. Oron har ett syfte, den är till för att undvika fara och skadliga saker men den blir skadlig i sig själv när den går till överdrift. Den kloka barnspsykologen Malin Alfven har skrivit en bok om Oron som gör oss till bättre föräldrar och jag tror att det ligger mycket i just de orden men man måste nog också ifrågasätta sin oro, är det rimligt att kolla om bebisen andas 50 gånger under en natt...
Jag är en ganska orolig person i grunden, mycket är inlärt på vägen utifrån var jag kommer ifrån o erfarenheter i livet men jag jobbar på det. Jobbar på att ifrågasätta mig själv o mina reaktioner. I samband med att jag konstaterade att jag lagt för mycket energi på oroa mig under graviditeten med Oliver så bestämde jag mig för att inte vara lika orolig under en ev kommande graviditet. Efter två graviditeter som slutat med missfall har det inte varit helt lätt men efter att allt såg bra ut på ultraljudet i v 18 så tycker jag själv att jag lyckas rätt bra med att njuta av graviditeten istället för att fokusera på allt som går fel och allt som gör ont. För jag är helt övertygad om att både jag o bebisen där inne mår mycket bättre av det än att jag ska oroa mig för alla kommentarer om att min mage är så liten eller om alla smärtor o konstiga symptom är något konstigt. Jag kan inget annat göra än att ta hand om mig själv på bästa sätt. O när det gäller magen så är det ju måttet hos barnmorskan som avgör vad som är normalt inte hur stor jag eller andra uppfattar min mage för det är det ju andra faktorer som avgör.
Men jag vet att snart, när den lilla krabaten i min mage kommer ut till oss så kommer jag att få kämpa med att lyckas hålla denna oro på rätt nivå. Jag kommer att kolla innan jag ska sova så att han eller hon andas som han/hon ska, jag kommer att vara orolig över att han/hon ska smittas av RS-virus, svininfluensa eller andra hemskheter som snurrar runt i dessa månader. Men jag hoppas lyckas hålla denna oro just på den nivå där den gör mig till en bättre förälder och inte så att all energi går åt till att oroa sig. Påminn mig gärna ifall ni ser symptomen :)
En del oroar sig för att deras mage är för stor, andra över att den är för liten. De första 12 veckorna är ofta den starkaste oron att något ska gå fel och det blir ett missfall. Sen oroar man sig för ultraljudet, kommer allt att se okej ut där inne. O ev smärtor i mage, ligament o leder, är de normala eller är något fel med min bebis. När man känt de första sparkarna oroar man sig de dagar man inte känner något och ju närmare graviditetens slut man kommer så kommer ofta oron över förlossningen, egna komplikationer och om barnet är friskt samt ev förlossningskomplikationer. Om man har barn sedan förut kan man oroa sig över att räcka till för alla sina barn, ev syskonsvartsjuka och hur man ska få vardagen att gå ihop.
Har införskaffat en bok som heter gravid där man vecka för vecka ska svara på lite frågor om graviditeten och där finns varje vecka två rader för just frågan det här oroar jag mig för. Det måste ju betyda att det är tänkt att man ska oroa sig under graviditeten?
Jag minns att när vi fått Oliver så frågade jag mig själv varför jag varit så orolig under graviditeten, det var ju nu den riktiga oron började. Så länge han låg skyddad i min mage så fanns inte så mycket jag kunde göra för att förhindra och påverka det som skedde men nu hade jag ansvar för en liten nyfödd människas välbefinnande och samtidigt en känsla av "hur ska jag klara av detta jätteansvar".
Vi människor är alla olika, olika oroliga av oss och jag tror att mycket av det beror på arv och miljö. En blandning av personlighet och erfarenheter vi gjort på vägen. Oron har ett syfte, den är till för att undvika fara och skadliga saker men den blir skadlig i sig själv när den går till överdrift. Den kloka barnspsykologen Malin Alfven har skrivit en bok om Oron som gör oss till bättre föräldrar och jag tror att det ligger mycket i just de orden men man måste nog också ifrågasätta sin oro, är det rimligt att kolla om bebisen andas 50 gånger under en natt...
Jag är en ganska orolig person i grunden, mycket är inlärt på vägen utifrån var jag kommer ifrån o erfarenheter i livet men jag jobbar på det. Jobbar på att ifrågasätta mig själv o mina reaktioner. I samband med att jag konstaterade att jag lagt för mycket energi på oroa mig under graviditeten med Oliver så bestämde jag mig för att inte vara lika orolig under en ev kommande graviditet. Efter två graviditeter som slutat med missfall har det inte varit helt lätt men efter att allt såg bra ut på ultraljudet i v 18 så tycker jag själv att jag lyckas rätt bra med att njuta av graviditeten istället för att fokusera på allt som går fel och allt som gör ont. För jag är helt övertygad om att både jag o bebisen där inne mår mycket bättre av det än att jag ska oroa mig för alla kommentarer om att min mage är så liten eller om alla smärtor o konstiga symptom är något konstigt. Jag kan inget annat göra än att ta hand om mig själv på bästa sätt. O när det gäller magen så är det ju måttet hos barnmorskan som avgör vad som är normalt inte hur stor jag eller andra uppfattar min mage för det är det ju andra faktorer som avgör.
Men jag vet att snart, när den lilla krabaten i min mage kommer ut till oss så kommer jag att få kämpa med att lyckas hålla denna oro på rätt nivå. Jag kommer att kolla innan jag ska sova så att han eller hon andas som han/hon ska, jag kommer att vara orolig över att han/hon ska smittas av RS-virus, svininfluensa eller andra hemskheter som snurrar runt i dessa månader. Men jag hoppas lyckas hålla denna oro just på den nivå där den gör mig till en bättre förälder och inte så att all energi går åt till att oroa sig. Påminn mig gärna ifall ni ser symptomen :)
torsdag 27 januari 2011
Lapptäcket
Lapptäcket som jag lyckades sy efter många duster med en gammal symaskin. Bland annat gick 3 nålar sönder. Kan tilläggas att jag inte är så förtjust i att sy utan en stor fan av fållfix som sys på istället men om man vill ha något som inte finns så måste man ju skapa det själv :)
Idag på jakt efter gardintyger så kunde jag inte heller låta bli att köpa dessa 3 tygbitar i trikå för det var såååå gulligt tyg men jag har ingen aning om vad jag ska sy av dem så förslag tas tacksam emot. :) Träffade en mamma på tygaffären som skulle sy bebismössor o sa att det var jättelätt så kanske blir att prova en sån men det som är lätt för henne när det gäller att sy är knappast det för mig :)
onsdag 26 januari 2011
Inte ännu...
Nix...ingen bebis ännu :) Men tänk, på lördag är bebisen 37 fulla veckor och då sägs en bebis vara "färdigbakad" och det känns jätteskönt att bebisen stannade där inne hela tiden efter vissa alarmerande symptom i vecka 28. Trots att det trycker oerhört mycket neråt så har jag dessutom en väldigt väldigt hög mage och jag bara längtar efter att kunna andas litegrann igen. Men förhoppningsvis sjunker den snart...
De har haft lite kul åt mig här hemma.... hade gjort en beställning ur H&M vår/sommar katalog som dök upp idag. Min tanke var inte att de sommarkläderna skulle komma nu utan när min mage o kropp gått tillbaka till sitt gamla jag så ni kan gissa hur det sett ut när jag provat toppar, klänningar och linnen i strolek xs höggravid o full av vätska. Men det bjuder jag på :)
Dagarna springer iväg och vilostunderna är ett absolut måste för jag är väldigt väldigt trött och så dras jag med illamående som kommit tillbaka nu på slutet. I dessa magsjuketider är det svårt veta vad som beror på vad men utgår från att hormonerna spökar igen. O så kan jag inte låta bli fundera hur det går för de jag känner som vi vet är beräknade några dagar före oss. Har de åkt upp på förlossningen eller känner de ingenting ännu? Kanske har någon av dem redan fått och ligger på BB just nu och snusar på bebis eller kanske det bara kommer vara bekanta på BB samtidigt som oss.... Det enda jag vet är att nu är det inte så länge kvar till vi får snusa på bebis och vi längtar! :)
De har haft lite kul åt mig här hemma.... hade gjort en beställning ur H&M vår/sommar katalog som dök upp idag. Min tanke var inte att de sommarkläderna skulle komma nu utan när min mage o kropp gått tillbaka till sitt gamla jag så ni kan gissa hur det sett ut när jag provat toppar, klänningar och linnen i strolek xs höggravid o full av vätska. Men det bjuder jag på :)
Dagarna springer iväg och vilostunderna är ett absolut måste för jag är väldigt väldigt trött och så dras jag med illamående som kommit tillbaka nu på slutet. I dessa magsjuketider är det svårt veta vad som beror på vad men utgår från att hormonerna spökar igen. O så kan jag inte låta bli fundera hur det går för de jag känner som vi vet är beräknade några dagar före oss. Har de åkt upp på förlossningen eller känner de ingenting ännu? Kanske har någon av dem redan fått och ligger på BB just nu och snusar på bebis eller kanske det bara kommer vara bekanta på BB samtidigt som oss.... Det enda jag vet är att nu är det inte så länge kvar till vi får snusa på bebis och vi längtar! :)
söndag 23 januari 2011
Alltid bra öva :)
Vi har gjort en oplanerad generalrepetition idag!
Tycker att jag haft mycket sammandragningar o andra konstiga känslor i livmodertrakten så haft en känsla av att jag kommer att föda vilken dag som helst. Vid morgonens toalettbesök blödde jag litegrann och eftersom att tanken är att det ska bli planerat kejsarsnitt så ringde jag förlossningen och de sa vi skulle packa BB väskan o komma in för att kolla.
Kontrollmänniska som jag är så är det lätt drabbas av lite panik en sån här gång men Oliver fick hoppa över dagens hockeyträning och vara med sin morfar och jag packade klart BB väskan o så åkte vi in till ett BB där det verkade vara fullt upp. Orolig över att allt var okej med bebisen, orolig över om den ska komma redan nu och oro över ingrepp mm är det tur att barnmorskorna är så gulliga. Efter lite kontroller så konstaterades att det var falskt larm, hade inte öppnat mig något så det är ett tag till kvar innan bebisen tittar ut. Läkaren "tittade in" genom ett ultraljud för att kolla så allt är okej där inne med navelsträng, moderkaka, fostervatten o bebis. Jag som inte vet hur saker ska se ut där kollade mer efter om man såg någon liten snopp någonstans fast egentligen vet jag inte om jag vill veta ännu... Något ska man väl ha kvar att överaskas över :) Läkaren tittade lite efter det tror jag men hon kunde inte säga med säkerhet om det var en pojke eller flicka så vi får fortsätta spekulera.
Vi tror alla tre att det är en pojke utifrån de låga hjärtljuden men svaret får vi vänta på förhoppningsvis några veckor till. Veckor som kommer bli långa om smärtorna och sammandragningarna ska vara så här intensiva. Jag är väldigt tacksam att jag tog semester en stund före när det blev så här.
Men nu har vi i alla fall provat packa BB väskan, hittat bästa färdväg till BB och gjort ett snabbt "studiebesök" på förlossningen. Nu ska jag ge mig på att sy ett lapptäcke som den lilla busiga krabaten i magen kan ligga o jollra på. En bebis som vi alla längtar efter att få mysa med.
Tycker att jag haft mycket sammandragningar o andra konstiga känslor i livmodertrakten så haft en känsla av att jag kommer att föda vilken dag som helst. Vid morgonens toalettbesök blödde jag litegrann och eftersom att tanken är att det ska bli planerat kejsarsnitt så ringde jag förlossningen och de sa vi skulle packa BB väskan o komma in för att kolla.
Kontrollmänniska som jag är så är det lätt drabbas av lite panik en sån här gång men Oliver fick hoppa över dagens hockeyträning och vara med sin morfar och jag packade klart BB väskan o så åkte vi in till ett BB där det verkade vara fullt upp. Orolig över att allt var okej med bebisen, orolig över om den ska komma redan nu och oro över ingrepp mm är det tur att barnmorskorna är så gulliga. Efter lite kontroller så konstaterades att det var falskt larm, hade inte öppnat mig något så det är ett tag till kvar innan bebisen tittar ut. Läkaren "tittade in" genom ett ultraljud för att kolla så allt är okej där inne med navelsträng, moderkaka, fostervatten o bebis. Jag som inte vet hur saker ska se ut där kollade mer efter om man såg någon liten snopp någonstans fast egentligen vet jag inte om jag vill veta ännu... Något ska man väl ha kvar att överaskas över :) Läkaren tittade lite efter det tror jag men hon kunde inte säga med säkerhet om det var en pojke eller flicka så vi får fortsätta spekulera.
Vi tror alla tre att det är en pojke utifrån de låga hjärtljuden men svaret får vi vänta på förhoppningsvis några veckor till. Veckor som kommer bli långa om smärtorna och sammandragningarna ska vara så här intensiva. Jag är väldigt tacksam att jag tog semester en stund före när det blev så här.
Men nu har vi i alla fall provat packa BB väskan, hittat bästa färdväg till BB och gjort ett snabbt "studiebesök" på förlossningen. Nu ska jag ge mig på att sy ett lapptäcke som den lilla busiga krabaten i magen kan ligga o jollra på. En bebis som vi alla längtar efter att få mysa med.
fredag 21 januari 2011
Svåra val
Det var länge sedan sist men igår tittade vi på hus igen. Ett öppet o fint hus enligt hemnet som jag bara var tungen att titta på.
Oliver som inte är allt för förtjust i husvisningar vid det här laget hade sett bilder på huset på internet och pratade om det fina huset vi skulle titta på. Han skulle ta av sig skorna o mössan eftersom det var ett så fint hus :) Dessutom lovade han att låta oss titta utan tjat om att vi skulle åka hem. Snabbt hittade han en favoritplats mitt i trappen med utsikt över hela huset o där satt han o sa att det här huset skulle vi köpa. :)
Det är nog det charmigaste hus vi tittat på och vi har tittat på många. Öppen planlösning, underbart kök, läckert sovrum och dessutom fräscha ytor o bra uppvärmning mm. O så en underbar lekyta utanför i ett barnvänligt område. När vi gick ut från husvisningen sa Oliver med förtvivlad röst; mamma varför köpte vi inte huset? Visst är han gullig vår son...hur ska man veta att man inte bara betalar o köper hus direkt när man gör det med allt annat? :)
Det finns dock en stor nackdel med huset.....det ligger i fel område utifrån att Oliver börjat skolan o kompisar. Vi vet att det finns massor av trevliga människor på Morö Backe men han trivs så bra där han är nu och när han själv började fundera på just detta om att det var långt från skolan så ville han inte köpa huset.
Slutsats...vi funderar vidare. Om vi hade letat i det området hade jag köpt det huset!! Nu funderar vi och slutar förmodligen med att vi letar vidare i det här området och grämer oss över att vi inte köte det där huset =)
Hoppas ni får en underbar helg
Oliver som inte är allt för förtjust i husvisningar vid det här laget hade sett bilder på huset på internet och pratade om det fina huset vi skulle titta på. Han skulle ta av sig skorna o mössan eftersom det var ett så fint hus :) Dessutom lovade han att låta oss titta utan tjat om att vi skulle åka hem. Snabbt hittade han en favoritplats mitt i trappen med utsikt över hela huset o där satt han o sa att det här huset skulle vi köpa. :)
Det är nog det charmigaste hus vi tittat på och vi har tittat på många. Öppen planlösning, underbart kök, läckert sovrum och dessutom fräscha ytor o bra uppvärmning mm. O så en underbar lekyta utanför i ett barnvänligt område. När vi gick ut från husvisningen sa Oliver med förtvivlad röst; mamma varför köpte vi inte huset? Visst är han gullig vår son...hur ska man veta att man inte bara betalar o köper hus direkt när man gör det med allt annat? :)
Det finns dock en stor nackdel med huset.....det ligger i fel område utifrån att Oliver börjat skolan o kompisar. Vi vet att det finns massor av trevliga människor på Morö Backe men han trivs så bra där han är nu och när han själv började fundera på just detta om att det var långt från skolan så ville han inte köpa huset.
Slutsats...vi funderar vidare. Om vi hade letat i det området hade jag köpt det huset!! Nu funderar vi och slutar förmodligen med att vi letar vidare i det här området och grämer oss över att vi inte köte det där huset =)
Hoppas ni får en underbar helg
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)