Sammanfattning

I måndags var sista styrketränngspasset på gymmet med stormagen, bestämde mig att det var dags ta paus från tränandet när man inte kan plocka upp duschcremen från golvet själv längre :)

Imorgon är det dags för vad jag skulle gissa är sista barnmorskebesöket ifall det inte dyker upp några komplikationer sista dagarna.

Det innebär att en resa på ett år börjar lida mot sitt slut. Ett år med ett plus på stickan, lycka, en blödning - smärta, ett missfall. Sorg o förtvivlan. En väntan på att kroppen skulle göra sitt med att rensa och vara redo igen. Första nya mensen, ett nytt försök och ett nytt plus på stickan. Lycka, oro, illamående, trötthet, lite kräkningar, tidigt ultraljud i v 7 med en liten liten plutt där allt såg okej ut, ännu mera lycka o hopp, fortsatt illamående, värk i magen, fortsatt trötthet och en mage svår att dölja. Semester, inskrivning MVC och en glad nyhet släpps till vänner, släkt o en överlycklig storebror. Nupp/kub test med extra ultraljud på specialistmödravård i Umeå, första kortet på miraklet i magen. Allt ser bra ut vilket följs av lättnad, minskad oro och lycka. Fortsatt trötthet och fortsatt illamående o fortsatt växande mage. Första sparkarna känns, först bara inne i magen men sen så att storebror o pappa får känna. Spännande för storebror. Omstart efter semester, "riktiga" ultraljudet som visar på att allt ser bra ut och vi vill inte veta kön men gissar på en pojke.

Halvvägs på väg. Tätare kontroller hos barnmorskan, alla värden ser bra ut. Illamåendet släpper och tröttheten likaså. Känner mig piggare än på länge samtidigt som jag börjar få foglossning. Sparkar, boxas o slås kullerbyttor inne i magen. Inventerar källaren för att få veta vad som finns kvar från storebror och vad som måste köpas. Påbörjar inköp. Magen växer o det börjar trycka ordentligt neråt, känns som jag håller på att föda i v 28. Läkarkontroll och order om att dra ner på tempot. Lyder läkaren, fortsatt tryck men i mindre omfattning och mycket sammandragningar. Dags ansöka om föräldraledighet och allt börjar bli verkligt. Fortsatta smärtor i mage o fogar, fortsatta sammandragningar och svårt sova på natten men ändå underbart med den mysiga magen och personligheten där inne. Fortsatta bra värden på kontrollerna hos barnmorskan, julledighet o uteaktiviteter med trånga täckbyxor.

Nytt år, omstart på jobb efter ledighet men bara några dagars arbete innan det är dags för semester följt av föräldraledighet. Storebror börjar känna att snart kommer bebisen och uttrycker längtan och kärlek i massor. Vaggar när jag går men trotsar smärtor och ser till att få promenader varje dag. Ny läkarkontroll, bebisen fortfarande kvar där inne och vi får tid för planerat kejsarsnitt. Spännande och nu börjar jag våga tro på att det ska gå vägen denna gång. Känsla av att magen länge varit för stor för att rymmas i min kropp men den vägrar förstå det och fortsätter växa. Börjar samla vätska och dubbelhakorna ökar för varje dag. Glädjs över att vi inte har fler speglar hemma. Bristen på sömn, sammandragningarna och smärtorna börjar ta ut sin rätt och jag är slut. Packar ihop jobbsaker i en kartong och lämnar lite vemodig jobbet för enligt planen vara ledig till februari 2012. Börjar sova 2 timmar i sträck istället för att vakna varje halvtimme. Underbart. Ökade sammandragningar och ökat tryck neråt. Liten blödning i v 37, kontakt med förlossningen och order om att packa BB väska och komma in. Falskt alarm men vi fick i alla fall en glimt av vad som finns där inne på det ultraljud som gjordes. Letade en snopp men visade sig vara en navelsträng så fortfarande ovisst om det är en pojke eller flicka som kullrar runt där inne. Hemma igen med en sambo som har ständig beredskap eftersom det känns som att det när som helst kan vara dags. Halva BB väskan packad, alla inköp gjorda och bara enkla förberedelser kvar att göra och jag kan konstatera att det blir en februaribebis. Trött, ont, less men fylld av förväntan, lite oro, och mycket nyfikenhet på vad som väntar.

Idag är det 16 dagar kvar till beräknat födelsedatum. Vi har fått en tid för planerat kejsarsnitt som är några dagar tidigare, inte många men vi är i alla fall priviligerade nog att veta att det är max X antal dagar kvar med dessa smärtor. Allt det praktiska är förberett, mentalt är jag förberedd och nu väntar vi bara på att det ska starta och den bebis som vi alla tre väntat på så länge ska komma ut till oss.

Min tanke är att detta ska vara sista inlägget på denna blogg och planen att jag ska starta den nya i dagarna och kommer då maila adressen till er som uttryckt önskemål om det. Den kommer inte att vara lås eftersom jag själv tycker det är rätt jobbigt att besöka låste bloggar.

Håll gärna en tumme eller två för att allt kommer att gå bra för oss när det nu än blir...

Många kramar till er och tack för att ni orkat följa min blogg!

Lite gnällande

Jag vet att jag lovat mig själv att njuta och inte gnälla men nu börjar jag vara otroligt less på att ha konstant ont. Jag har haft mer eller mindre ont hela graviditeten men konstigt vore det väl annars, om det inte skulle kännas att man har ett litet knyte som växer o utvecklas i kroppen. Men de sista veckorna har varit en jobbig kamp och jag känner hur orken o tålamodet börjar tryta samtidigt som smärtorna ökar hela tiden och det känns som det är dags att föda när som helst. Andra graviditeten har verkligen varit mycket jobbigare men så verkar det vara för alla. Träffade en tjej som bor i närheten tre veckor innan hon var beräknad som också hade väldigt ont och hon sa att om hon inte hade fått innan hon skulle på MVC på måndagen så skulle hon inte gå därifrån förrän de stuckit hål på hennes hinnor och startat förlossningen. Då tyckte jag det lät jättetokigt men idag kan jag verkligen förstå henne och känna likadant. Oron för förlossningen är mindre än längtan att få bli av med smärtorna och hålla bebisen nära och det kanske precis är just därför jag har så ont. Naturens sätt att vi verkligen ska vilja att bebisarna kommer ut till oss :)