Långt tråkigt inlägg. varning

Ni som känner mig väl vet att de två senaste åren inte varit de bästa i mitt liv utan tvärtom riktigt tunga. En del av er har själva varit utbrända eller är i samma situation fortfarande men för den som aldrig varit där är det nog svårt att förstå hur mycket man kan påverkas. För mig finns det ett liv före "kraschen" och ett försök till liv efter. Mitt liv innan var inget drömliv utan innehöll en vardag som kändes omöjlig att få ihop, dubbla arbeten, ständigt övertidsarbete, styrelsemöten, träning och försök att hinna med att vara en bra mamma. Men det var ett liv och idag skulle jag ge vad som helst för det liv jag hade och att kunna göra de saker jag kunde göra då.

Mitt liv idag är en kamp att klara av att arbeta fyra timmar och samtidigt orka vara mamma åt min underbara son. Det finns ingen energi över att umgås med vänner, ingen möjlighet att ta en fika på ett cafe ute i vårsolen på grund av så stora allergier mot pollen och överkänslighet mot så många saker att fika eller att äta ute är en omöjlighet. Tidigare tränade jag 8-10 pass i veckan, idag klarar min kropp inte av att köra ett hårt träningspass. Jag har idag så lite tålamod o ork att jag är oerhört långt ifrån att vara den mamma jag skulle vilja vara. Mitt liv idag känns som en konstant kamp. För att överleva så måste jag övertyga mig själv om att det en dag kommer att bli bättre, måste se till att skapa små projekt som håller mig uppe och tvinga mig själv att träna trots att jag efter fyra timmars arbete är helt tom på energi.

De som ser mig kan aldrig ana min kamp och hur jag egentligen mår men att hålla en fasad utåt är ett sätt för mig att hålla mig själv uppe, att inte sluta bry mig om hur jag ser ut. Jag kan inte begära att mina vänner ska förstå och orka vara kvar när jag inte har energi att träffas med familjerna och umgås. Jag kan inte begära att min sambo ska förstå att jag inte har orken att umgås med andra par. Mitt liv ser ut så just nu och jag kan bara hoppas att det snart ska vända.

Men jag har tur som har några underbara vänner som står kvar vid min sida trots detta o jag har tur som har en underbar sambo som förstår, accepterar och till och med stannar kvar vid min sida. O jag hoppas verkligen att hans vänner förstår vilken fin vän han är och stannar kvar vid hans sida även om vi inte alltid har möjlighet att följa med som par och äta på restaurang eller dylikt. Jag hoppas, hoppas,hoppas verkligen det för han ska inte straffas mer än han gör för att jag körde slut på mig själv på jakt efter känslan av att räcka till och att bli älskad.