Saknad

Det är något overkligt över att få sorgliga besked. Tårarna tränger fram titt som tätt men man förstår nog inte riktigt vad det är som hänt. När jag vaknade imorse så är tomheten det första som slår mig. Känslan av att man förlorat något som betytt mycket. Efter en natts dålig sömn så har kroppen börjat förstå o känslan av saknad är överväldigande. O när man då ger sig ut för att tänka på annat så ser man lyckliga mammor med barnvagnar, vackra gravida magar och hör små gulliga bebisskrik. Samtidigt finns en rädsla för smärtan när kroppen ska göra sig av med det döda fostret, det går tydligen inte säga hur stark den blir och det är omöjligt veta när. Jag hoppas bara att detta är över så snart som möjligt.